Engelska: I'm sorry that I was unclear in the first post about depression, and apologize to whoever became upset. Unfortunately neither my second post seems to have clarified what I meant. We are swimming in an ocean of faults and I am thankful that you tell me when you're not satisfied with my service. Because my writing is supposed to be a service to the readers, an attempt to share what I have learned from those who embody my ideals, uplifting wisdom.
The root of the evil is self-centeredness. And even if a person is so deep into his self-inflicted misery that he cannot get out of it immediately, encouraging words may awaken a desire for change.
I heard of an example of this the other day. A woman told that a man approached her in the city and greeted her. She didn't recognize him, so he told her that ten years earlier, when they were acquainted, she had pleaded to him "please, can you not quit the drugs?", which he now had done. He told that her words got stuck in his consciousness.
When you feel that you want to say something you start looking for words. For a message to come through there are quite some requirements: the speaker's ability to express her-/himself, the listeners ability to listen, coinciding vocabulary, the listeners maturity to undersand the message and last but not least: grace, the most important. That something beyond the control of both the speaker and listener lets the message go from heart to heart. And even if the other requirements are met, the message will not go through without the speaker and listener being favored by grace.
It may be that I lack brotherliness and compassion. In the same way that I plead to the depressed, however hopeless it may seem, in the same way you plead to me to get out of my deficiency. This is as difficult for me as for a deeply depressed person to cheer up, if not more difficult. But to stand up for what I have said and set an example I now beg: Do not judge me because of my past, nor my present state, judge me by my ideals. I want to develop brotherliness and compassion, for real! Be so kind, pray for me that I may succeed in this and guide me with your own personal examples.
Forgive me.
Svenska: Jag är ledsen att jag var oklar i första inlägget om depression, och ber om ursäkt till de som blivit upprörda. Tyvärr verkar heller inte mitt andra inlägg ha förklarat vad jag menade. Vi simmar i en ocean av brister och jag är tacksam att ni säger åt mig när ni inte är nöjda med min tjänst. För mitt skrivande är menat som en tjänst till de som läser, ett försök att dela med mig av vad jag har fått lära mig av de som förkroppsligar mina ideal, upplyftande visdom.
Roten till det onda är självupptagenhet. Och även om en person är så djupt inne sitt självförvållade elände att han kanske inte direkt kan ta sig ur det, kan en uppmaning väcka en önskan att någon gång bli frisk.
Jag hörde om ett sådant exempel här om dagen. En kvinna berättade att en man kommit fram till henne på stan och hälsat på henne. Hon kände inte igen honom, så han berättade att tio år tidigare då de var bekanta hade hon bett honom "snälla, kan du inte sluta med drogerna?", vilket han nu hade gjort. Han berättade att uppmaningen hade satt sig i hans medvetande.
När man känner att man vill säga något börjar man leta efter ord. För att ett budskap ska nå fram krävs en del saker: Talarens förmåga att uttrycka sig, lyssnarens förmåga att lyssna, sammanfallande vokabulär, lyssnarens mogenhet att förstå budskapet och sist men inte minst: ynnest, det viktigaste. Att något bortom både talarens och lyssnarens kontroll låter budskapet vandra från hjärta till hjärta. Och även om allt det andra stämmer, går inte budskapet fram om inte talaren och lyssnaren gynnas av denna ynnest.
Det må vara så att jag saknar medmänsklighet och empati. Såsom jag vädjar till de deprimerade, hur hopplöst det än må vara, att rycka upp sig, på samma sätt vädjar ni till mig att ta mig ur min bristfällighet. Detta är lika svårt för mig som för en deprimerad att rycka upp sig, om inte svårare. Men för att stå upp för vad jag sagt och sätta exempel ber jag nu: Döm mig inte efter mitt förflutna, inte efter hur jag är nu, men efter mina ideal. Jag vill utveckla medmänsklighet och empati, på riktigt! Var vänliga, be för mig att jag lyckas med detta och vägled mig med era personliga exempel.
Förlåt mig.
-------------------------------------------------------------------------------------------------
.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Depression
ReplyDeleteKäre prabhu, det är som du skriver, att vi alla har att kämpa med våra mänskliga brister och tillkortakommanden, vilka kan bli särskilt tydliga när vi samtidigt försöker höja oss till en andlig plattform. Vi tjänar därför varandra när vi uppmärksammar varandra på våra respektive brister. Det handlar överhuvudtaget inte om att döma varandra, utan om att *hjälpa* varandra.
ReplyDeleteJag tror inte ett ögonblick att du menade något illa med framställningen av depression och vägen ur den. Men eftersom framställningen var bristfällig på ett destruktivt sätt, blev den kontraproduktiv till ditt syfte, d.v.s. tjänsten till läsarna. Jag föreställer mig att flertalet av besökarna på denna blogg inte är särskilt bekanta med den vediska filosofin, och då kanske det inte ger det bästa intrycket av filosofin eller dess förespråkare, om man bara får höra att man har sig själv att skylla om man har en depression. Underförstått blir ju budskapet detsamma gällande allting annat. Att hävda att en deprimerad person ska rycka upp sig eftersom han/hon är "otacksamm och egoistisk" är som att säga samma sak till ett svältande barn, eller
till en våldtagen kvinna, eller till någon med cancer o.s.v.
Det var bara det jag ville förtydliga.
Sen finns det förstås olika grader och innebörder av "depression", men eftersom dina första inlägg var väldigt svepande så slår budskapet också väldigt fel.
Tack, Mikael.
ReplyDeleteInte heller jag trodde att du menade något illa med dina inlägg, jag forstod din goda vilja. Men precis som Mikael skriver handlar det om att hjälpa varandra när man påpekar något som inte stämmer.
ReplyDeleteOm ett inlägg är oklart, kommenterar man för att det ska bli klarare. För ibland kan ju faktiskt oklarheterna göra att fokus ändras eller att resultatet blir tvärtemot vad man önskat.
Det är väl just detta som är det fina med kommentarer på våra bloggar - att vi får en chans att fråga, förtydliga oss, rätta till saker och förbättra sånt som kan bli bättre!
Direkt från Quito,
manah-siksa dd