The zimmer wheel of samsara, part 3 / Samsaras rullatorhjul, del 3

English: Another chapter from our secret correspondent in the world of old-age care, alias Geoffrey Crueger.

(Part 1 and 2 were posted on 15th oct and 27th nov, last year).

Part 3: Prakriti and home-help service. (Prakriti, sanskrit word for material nature)

My work often graces me to associate with death. An association where I can see it and its shadows from different angles. By shadows I refer to the unspoken that is often manifested as a kind of dejectedness, anguish or a relative who oppresses or waits for his life's companion's stage of decomposition leading to the soul's and subtle body's decision to move on from the body that is no longer a suitable dwelling. By angles I refer to the relation to or philosophy concerning death.

In this existence there are some facts that we inevitably experience. Birth, sustenance and death. This are necessary musts in this cycle of ever-change. Our approaches to this fact differ radically between individuals and cultures. My most interesting experience of death was in Varanasi, a sacred city in India that is considered especially auspicious to be cremated in and also to die in. In Varanasi poor and sick go around begging alms to finance wood being taken from the holy banyan tree that will later be used for their own cremation. Families singing mantras, carrying bodies. These bodies are burned in public on the banks of the Ganges only about 30 metres away from tea and sweets stands, people hanging out together and a youngster playing games on his cellphone. With this I want to say that just as sometimes unplanned and most often celebrated births are a natural part of our cycle so is also the abandoning of an incompetent body. And this is accepted as a natural element of life. I don't mean to say that the people in India don't grief their relatives when they leave. But the acceptance of that this will happen and that all they love will be taken away from them is effulgent.

Doing my duty at work I see a vast resistance and a way to relate to our natural cycle that reveals how the understanding of our transient nature has been lost. I often hear elders say they wish it's over soon and that they are done, a prayer that it soon shall be time to go on. Science work at great speed to produce cures for all afflictions and to prolong the sustenance part of this cycle's trinity. I treat people who are more like vegetables than humans. These have no say in their dying condition. Diapers are changed, tube feeding, medical injections and a heavy struggle to sustain something that probably not longs for anything else than to check out. Forced by relatives who feed themselves the illusion that they will wake up and be clear in their minds again.

Who shall be sustained and why? When shall we capitulate to the nature that we sooner or later cannot escape? This philosophical question I leave you, the reader, to ponder upon.

That's it for now, thank you.

Svenska: Ett nytt kapitel från vår hemlige korrespondent i äldre-vårds-världen, alias Geoffrey Crueger.

(Del 1 och 2 postades 15 okt och 27 nov, förra året)

Del 3: Prakriti och hemtjänsten. (Prakriti, sanskritord för materiell natur)

Mitt arbete benådar mig ofta att umgås med döden. Ett umgänge där jag kan se den och dess skuggor från olika vinklar. Med skuggor syftar jag på det outtalade som ofta manifesteras i form av uppgivenhet eller ångest alternativt en anhörig som förtrycker eller väntar på sin livsväns stadie av föruttnelse som leder till att själen och subtilkroppen inte längre anser kroppen vara en lämplig boning. Med vinklar åsyftas relation till eller filosofi kring döden.

I denna existens finns några faktum som vi oundvikligen erfar. Födsel, uprätthållelse och död. Dessa är nödvändiga måsten i denna förgängliga cykel. Våra förhållningsätt till detta fakta skiljer sig radikalt från person till person och mellan olika kulturer. Min intressantaste erfarenhet kring döden var i Varanasi (en helig stad i Indien) där det anses extra lyckobringande att kremeras samt att dö. I Varanasi går fattiga och sjuka omkring och skramlar ihop pengar för att finansiera veden från det heliga banyanträdet som senare skall användas till deras egen kremering. Familjer sjungandes mantran, bärandes på kroppar. Dessa kroppar bränns offentligt på Ganges strand bara ett 30-tal meter ifrån testånd, sötsaksförsäljare, människor som sitter och umgås och en yngling som spelar spel på sin mobiltelefon. Med det vill jag säga att precis som ibland oplanerade och oftast firade födslar är en naturlig del i vår cykel så är också lämnandet av en kropp i odugligt skick detsamma. Och detta är godtaget som ett naturligt inslag i livet. Jag påstår inte alls att människorna i Indien inte sörjer sina kära när de lämnar. Men acceptansen av att detta kommer att ske och att allt de älskar kommer att tas ifrån dem lyser med sin närvaro.

I tjänstgörandet på mitt arbete ser jag ett utbrett motstånd och ett sätt att förhålla sig till vår naturliga cykel som vittnar om att förståelsen av vår förgängliga natur gått förlorad. Ofta hör jag gamla människor säga att de önskar det tar slut snart och att de gjort sitt, en bedjan att det snart skall vara dags att gå vidare. Forskningen arbetar med ett rivande tempo på att arbeta fram mediciner åt alla åkommor och förlänga uprätthållelsens del i denna cykels treenighet. Jag vårdar folk som mer liknar grönsaker än människor. Dessa har ingen talan i deras döende tilstånd. Det byts blöjor, det sondmatas, injiceras mediciner och stångas blodigt för att uprätthålla något som troligtvis inte vill något hellre än att checka ut. Tvingade av anhöriga som matar sig själva med illusionen om att de kommer vakna och bli klara i sina huvuden igen.

Vem skall uprätthållas och varför? När skall vi kapitulera för naturen som vi så småningom inte undkommer? Denna filosofiska fråga lämnar jag till dig som läser detta kapitel att ta en funderare på.

Tack för mig så länge.


.