Guilt / Skuld

Gopananda das

English: Thoughts from Gopananda das, and comments from me (Shyamananda das) below.

--------------------------------------------------------
--------------------------------------------------------

I had a fruitful discussion with my godcousin Vasudeva Das the other day and one of the things we discussed was guilt. And I thought I could as well write a little bit about it.

Guilt, guilt, guilt, over and over again. Who are these Mr. and Mrs. Guilt?

As a believer it easily happens that one doesn't feel satisfied with one's religious practice. Are you like that? I was one of those who accuse themselves, "I'm not chanting enough, not reading enough, don't see devotees often enough". These thoughts attracted Mr. and Mrs. Guilt to come and visit me. They didn't really think that I was a good example and couldn't even see me as a believer at all since there were monks who barely sleep at night and dedicate their whole lives to Krishna. Was I inferior to them? Mr. and Mrs. Guilt nodded and caught me in their claws.

Isn't the guilt befitting rather when speak bad about or are mean towards other devotees, regardless of religion or institution? One of the absolute teachings I get as a believer when i read the Bhagavad-gita is to "never offend a devotee". Here is where Mr. and Mrs. Guilt should be ready to interfere. Otherwise Mr. and Mrs. Guilt are enemies of Krishna, because they harm Krishna's beloved devotees. Krishna wants, according to my understanding, that we shall find the solution for the Mr. and Mrs. Guilt problem in our religious practice.

I believe that breaking free from Mr. and Mrs. Guilt is nothing but positive for your daily life. Then you open up for seeing Krishna in a new way, your relationship to Krishna built on guilt is changed into what Krishna is really about: love, caring, friendship, joy and happiness. I mean that you cannot fully experience these feelings when your relationship to God is built on guilt rather than natural attraction and pure love.

Hare Krishna
//Gopananda das



Svenska: Tankar från Gopananda das, med kommentar från mig (Shyamananda das) nedan.

--------------------------------------------------------
--------------------------------------------------------

Jag hade ett givande samtal med min Käre Gudkusin Vasudeva Das häromdagen och en av de saker vi diskuterade var skuld. Och jag tänkte att jag kunde ju lika gärna skriva lite om det.

Skuld och åter denna skuld men vilka är dessa Herr och Fru Skuld?

Som troende är det lätt att aldrig känna sig nöjd med sin religiösa praxis. Är du sådan? Jag var en av de som klandrar sig själva: "Åh, jag chantar inte tillräckligt, jag läser inte tillräckligt, jag träffar inte hängivna ofta nog." Dessa tankar gjorde att jag fick besök av Herr och Fru Skuld som tyckte att jag inte direkt var ett föredöme eller ens kunde se mig som en troende eftersom det fanns munkar som knappt sover om dagarna och hänger hela sina liv åt Krishna. Är jag sämre än de? Herr och Fru Skuld nickade samtidigt som deras klor tog tag i mig.

Hör inte skulden hemma hos oss som troende snarare då vi snackar skit eller är elaka mot andra hängivna oavsett vad de har för religion eller organisation? En av de absoluta lärdomar som jag som troende får då jag läser Bhagavad Gita är ”kränk aldrig en hängiven”. Där borde Herr och Fru Skuld vara beredda att ingripa. Herr och Fru Skuld är annars fiender till Krishna eftersom de sårar Krishnas älskade hängivna. Krishna vill, som jag förstått det, att vi ska hitta lösningen på problemet med Herr och Fru Skuld i vår religiösa praxis.

Jag tror att då man gör sig fri från Herr och Fru Skuld har man bara att vinna i sin vardag. Då öppnar man upp för att se Krishna på ett annat sätt, ens förhållande till Krishna byggt på skuld byts ut till det som Krishna handlar om: kärlek, omtanke, vänskap, glädje och lycka. Jag menar att du aldrig fullt ut kan känna dessa känslor då du har en relation till Gud byggd på skuld istället för naturlig dragning och ren kärlek.

Hare Krishna
//Gopananda das



---------------------------------------------------------

Comment.

Eng: My Gurumaharaj once gave a lecture about "devotional olympics". We always want to compare and compete, and we bring this mentality into our spiritual practice as well, where it really doesn't belong. We should chant our rounds, but at the same time remember that Krishna is not an accountant of rounds. He is the relisher of our sincerity. Pure love will not come cheaply. We cannot sit around and wait for inspiration to chant. We have to be determined and chant, praying for becoming instruments of God's love.

Guilt also have a place, as Gopananda says. One way to see it positively is to be thankful. Because if we wouldn't feel the guilt, we maybe wouldn't notice that we're on the wrong track. Pain is a sign that something is wrong, so pain in itself is not bad. We simply have to find a solution, and not pity ourselves.

Haribol!

//Shyamananda das

Sve: Min Gurumaharaj gav för några år sedan en lektion om "hängiven olympiad". Vi vill alltid jämföra och tävla, och denna mentalitet bär vi med oss även i vårt andliga utövande, där det verkligen inte hör hemma. Vi bör chanta våra varv på radbanden, men samtidigt komma ihåg att Krishna inte är någon varvräknare. Han är njutaren av vår uppriktighet. Ren kärlek kommer inte billigt. Vi kan inte bara sitta och vänta på inspiration att chanta. Vi måste vara beslutsamma och chanta, och be om att få bli instrument för Guds kärlek.

Skuld har också en plats, som Gopananda säger. Ett sätt att se positivt på det är att vara tacksam. För om vi inte hade känt skulden hade vi kanske inte märkt att vi var på fel spår. Smärta är ett tecken på att något är fel, så smärta i sig är inget dåligt. Vi måste helt enkelt finna en lösning, och inte tycka synd om oss själva.

Haribol!

//Shyamananda das
.