With the heart as guide / Med hjärtat som vägvisare

English: Written by Gopananda Das. You know the author if you read the blog from wednesday last week (5th jan).

------------------------------
------------------------------

I had a duscussion the other day with my dear friend Bhakta Andre. We talked about how important it is for our faith to be experienced in the heart and not only in the head. In times when everything is to be interpreted and twisted around how do one keep and care for the feeling one has in the heart before Krishna? Each person with faith certainly have both successes and setbacks, but how to deal with the latter without getting burned out or lose one's interest. I was thinking to base this article on the heart since it's anyway one's heart that leads the way.

The first time I came into a temple my mind exclaimed: Wow, what is this? People were jumping around and someone walked with a flower in his hand that everyone touched and then their foreheads. I didn't really understand what was going on but I wasn't going to be a chicken so I did the same. I have had faith since childhood and really searched for a tradition and faith that would make my heart beat a little faster rather than slower. Owing to this visit a wondering was born and a natural wish to learn more. I had the luck to have gotten a friend who in a good way could present the tradition step by step. I think this is extra important since his kind of faith was something I hadn't experienced earlier. A person who is balanced and adjust his answers while you see the joy and the love for Krishna in his eyes. He harmonized the messages of the scriptures with the development of society which he still succeeds to do. I also got a clay statue from my friends who had been to India and I always kept it next to me on the bednight table (without knowing who it was). The next year I bought the whole set of Srimad Bhagavatam and started chanting continuously. The statue I had gotten the year before showed to be none other than Krishna himself playing his flute. Now when I think about it I realize how lucky I was that my friends gave me a statue of Krishna.

My journey has really been like a rollercoaster. I have had deep crises where I have sometimes not been able to chant or even read about Krishna for several weeks. But it's important to have these crises to in that way examine ones faith and refine it into pure gold. My setbacks made me view my faith in a whole new way. out of a sudden I could see a whole new depth within myself. Earlier I had always disparaged myself, thought that all the others in the tradition knew more than me and that I was nothing. Although it's good to approach a Guru and Krishna with a humble attitude it's not good to disparage oneself too much. I asked myself the question: How can I serve my Gurudeva according to my own capacity? This I thought about once and again and found my answer.

I sincerely hope that all people will "pan out" the gold in themselves and their faith. I have met people with faith who almost burn themselves out within a year. They want to read everything, get all initiations and jump to the last square of the board game (our faith is not a game although it's about to win and get home to Goloka Vrindavan). I also think that could have been one of those if it wasn't for the guidance that Mathuranatha das, now my godbrother, gave me. And this I didn't realize until afterwards when I really feel the love and longing for Krishna. I am happy for the friends I have and happy that I met the person who guided me to my dear Gurudeva and to the heart of Krishna.

Be well and Hare Krishna!
//Gopananda Das

Svenska: Skrivet av Gopananda Das. Ni känner till skribenten om ni läst bloggen från onsdagen förra veckan (5/1).

------------------------------
------------------------------

Jag hade en diskussion häromdagen med min käre vän Bhakta Andre. vi pratade om hur pass viktigt det är för vår tro att upplevas i hjärtat och inte bara med huvudet. I tider då allt ska tolkas och ”vridas” hur behåller man och vårdar man den känslan som man känner i hjärtat inför Krishna? Varje troende har sannerligen sina med- och motgångar, men hur klarar man av de senare utan att ”brännas ut” eller förlora sitt intresse? Jag tänkte utgå i denna artikel från hjärtat eftersom att det ändå är hjärtat som visar vägen.

Första gången jag kom in i ett tempel så utbrast jag i tanken: Wow, vad är detta? Folk hoppade omkring och någon gick med en blomma i handen som alla vidrörde och sedan sina pannor. Jag förstod inte riktigt vad de höll på med men tänkte att jag inte skulle vara sämre så jag gjorde samma sak. Jag har varit troende sedan barnsben och verkligen sökt efter en tradition och tro som fått hjärtat att bulta ett par extra slag snarare än färre. I och med detta besök väcktes en undran och en naturlig önskan att få veta mer. Jag hade turen att ha fått en vän som på ett bra sätt kunde presentera traditionen stegvis. Jag tror att detta är extra viktigt eftersom hans sätt att tro var någonting jag inte upplevt tidigare. En person som är balanserad och avväger sina svar samtidigt som man ser glädjen och kärleken till Krishna i hans ögon. Han harmoniserade skrifternas budskap med samhällsutveckligen vilket han än idag lyckas med. Jag fick också en lerstaty av mina kompisar som varit i Indien och jag hade den alltid bredvid mig på nattduksbordet (utan att veta vem det var). Året efter köpte jag hela Srimad Bhagvatam och började chanta kontinuerligt. Statyn som jag hade bredvid på nattduksbordet under mitt första år visade sig vara ingen mindre än Krishna själv spelandes på sin flöjt. Nu när jag tänker på det så inser jag hur lyckosam jag har varit då mina vänner gav mig en staty av Krishna.

Min resa har verkligen varit som en bergodalbana. Jag har haft djupa kriser där jag ibland inte kunnat chanta eller ens läsa om Krishna på flera veckor. Men det är viktigt att ha dessa kriser för att på så sätt rannsaka sitt troende och förädla det till rent guld. Mina motgångar fick mig att se mitt troende på ett helt nytt sätt. Helt plötsligt kunde jag se ett helt nytt djup i mig själv. Jag hade tidigare alltid nedvärderat mig själv, tänkt att alla andra inom traditionen visste mer än jag och att jag var ingenting. Även om det är bra att närma sig en Guru och Krishna med en ödmjuk profil så är det inte bra att nedvärdera sig själv för mycket. Jag ställde mig frågan: Hur kan jag tjäna min Gurudeva utifrån min egen förmåga? Detta tänkte jag i omgångar på och fann mitt svar.

Jag hoppas innerligen att alla människor ”vaskar” fram guldet i sig själva och i sitt troende. Jag har mött troende som bränner sönder sig själva nästan inom ett år. De vill läsa allt, ta alla initieringar och hoppa till sista rutan på spelplanen direkt (vår tro är förvisso inget spel även om det handlar om att vinna och komma hem till Goloka Vrindavan). Jag tror också att jag skulle kunna ha varit en av dessa om det inte vore för den vägledning som min numera gudbror Mathuranatha das gav mig. Och detta inser man först i efterhand då man verkligen känner kärleken och längtan till Krishna. Jag är glad för de vänner jag har samt glad att jag träffade personen som visade vägen till min kära Gurudeva och vägen till Krishnas hjärta.

Må Gott och Hare Krishna!
//Gopananda Das

.