
Krystade attityder och rädslor möter vi varje dag. Om man bara kunde vara helt ärlig hela tiden. Tänk hur enkelt livet skulle vara. Då finns det ju inget att vara rädd för. Sanningen segrar alltid, så länge man håller sig till den.
Människor är rädda. Rädda för vad? Varför? Vem tjänar på att folk är rädda?
Kanske är de rädda för att bli ertappade med alla sina mörka hemligheter. Kanske tjänar någon pengar och makt på att vi är rädda för att stå där med en billig jacka, att inte ha råd, att vara en "looser". Kanske är man rädd för sanningen? Men vad är sant?
Att vi kommer förlora allt vi har är sant. Att vi kommer bli gamla, skröpliga och skrynkliga.
Detta kan vi aldrig förändra, inte med alla mediciner i världen, inte med alla pengar i världen.
Så om man är helt ärlig betyder det att man inte tar sin tillflykt till falsk trygghet, till en falsk identitet. Man tar sin tillflykt i att vara helt sann, mao att erkänna sin litenhet, sitt verkliga beroende av moder jord, av den kraft som tar hand om oss. Den "kraft" som ser till att hjärtat tickar, att blodet för med sig syret ut i hela kroppen, att hela maskinen vi kallar kroppen fungerar. Att solen extraherar vattnet från havet och bildar moln som sen regnar ner på åkrarna och ger liv till frön som växer upp till grödor som vi kan äta gott med salt och kryddor och må gott i allra högsta grad.
Det betyder att man kan vakna tacksam varje morgon och istället för att fråga sig vilka rättigheter jag har, fråga sig vilka skyldigheter har jag idag.