English: This picture is too good. It is my favorite.
A child usually tends to see itself as entitled to soo many enjoyments. Right after getting an expensive toy they might want to eat icecream, but if there is no icecream the child might start an uproar and start crying. The ego of a child can be incredible, but as long as they are small it is acceptible. The problem starts when we grow up and keep the same mentality. And what is that mentality? It is the failiure to see our dependency. We live in the illusion that we are entitled to enjoy the environment without paying for it.
To grow up means to see that "oh, my mother has cared for me so many years, let me do something for her". This is a healthy, mature and loving attitude. We stop exploiting the parents and start serve them instead.
So we have to grow up and see that we are dependent on a higher force. Something is taking care of us, our breathing, our heartbeat, the water, our digestion, our eyes. It's all gifts of nature. Its all gifts from God.
//vasudeva d
Sorry, i have no time today to translate to swedish, but if someone is inspired to do so please leave the translation as a comment and it would be great! :)
Svenska: (Tack till "Ordermind" för översättning)
Den här bilden är bara för bra. Det är min favoritbild.
Ett barn tenderar ofta att se sig självt som berättigad till såå många njutningar. Direkt efter att ha fått en dyr leksak kanske de vill äta glass, men om det inte finns någon glass kan barnet starta ett uppror och börja gråta. Egot hos ett barn kan vara otroligt, men så länge de är små är det godtagbart. Problemet börjar när vi växer upp och behåller samma mentalitet. Och vad är denna mentalitet? Det är oförmögenheten att se vårt beroende. Vi lever i illusionen att vi har rätt att njuta av miljön utan att betala för det.
Att växa upp innebär att se att "åh, min mor har brytt sig om mig under så många år, låt mig göra något för henne". Detta är en hälsosam, mogen och kärleksfull attityd. Vi slutar utnyttja våra föräldrar och börjar tjäna dem istället.
Så vi måste växa upp och se att vi är beroende av en högre kraft. Det finns något som tar hand om oss, vår andning, våra hjärtslag, vattnet, vår matsmältning, våra ögon. De är alla naturens gåvor. De är alla gåvor från Gud.
/ / Vasudeva d
.
Den här bilden är bara för bra. Det är min favoritbild.
ReplyDeleteEtt barn tenderar ofta att se sig självt som berättigad till såå många njutningar. Direkt efter att ha fått en dyr leksak kanske de vill äta glass, men om det inte finns någon glass kan barnet starta ett uppror och börja gråta. Egot hos ett barn kan vara otroligt, men så länge de är små är det godtagbart. Problemet börjar när vi växer upp och behåller samma mentalitet. Och vad är denna mentalitet? Det är oförmögenheten att se vårt beroende. Vi lever i illusionen att vi har rätt att njuta av miljön utan att betala för det.
Att växa upp innebär att se att "åh, min mor har brytt sig om mig under så många år, låt mig göra något för henne". Detta är en hälsosam, mogen och kärleksfull attityd. Vi slutar utnyttja våra föräldrar och börjar tjäna dem istället.
Så vi måste växa upp och se att vi är beroende av en högre kraft. Det finns något som tar hand om oss, vår andning, våra hjärtslag, vattnet, vår matsmältning, våra ögon. De är alla naturens gåvor. De är alla gåvor från Gud.
/ / Vasudeva d
Jag vill dock påpeka att det är livsviktigt för små barn (i synnerhet spädbarn) att få känna att de är skapelsens centrum. Om de inte kan få denna känsla bekräftad och tillgodosedd, kommer de att söka denna bekräftelse under resten av sitt liv, vilket kan ställa till med väldigt mycket problem, både för dem själva och andra.
ReplyDeleteSå kan det säkert vara. Men som Vasudevas sade: "så länge de är små är det godtagbart". Problemet är när vuxna beter sig så. Då är det inte gulligt längre. :)
ReplyDeleteNej, och det är ju just därför!
ReplyDeleteHur ska barn, som utnyttjats av sina föräldrar, göra för att sluta utnyttja föräldrarna och börja tjäna dem i stället?
ReplyDeleteartikeln handlade inte om utnyttjade barn. Det var bara en bild jag målade upp för att föra fram en tanke. Helt klart är barn beroende på sina föräldrar oavsett om de blir utnyttjade eller inte. På samma sätt är vi beroende på Gud oavsett om Han skulle utnyttja oss eller inte. Men självklart om man känner sig utnyttjad så försvinner ju automatiskt förmågan att känna tillit till denna "kraft" som tar hand om oss.
ReplyDelete"Jag vill dock påpeka att det är livsviktigt för små barn (i synnerhet spädbarn) att få känna att de är skapelsens centrum. Om de inte kan få denna känsla bekräftad och tillgodosedd, kommer de att söka denna bekräftelse under resten av sitt liv, vilket kan ställa till med väldigt mycket problem, både för dem själva och andra."
hmm, jag har sett raka motsatsen (spädbarn räknar jag inte) i mitt liv där barnen istället blir frustrerade i en uppsjö av sinnesnjutningar och bråk med föräldrarna så jag gissar att detta är en relativ fråga.
Men generellt lutar det nog ändå åt exemplet som jag gav i bloggen.
Jag förstår din punkt också, och det finns generellt inget att invända mot den. Jag vill dock göra skillnad på barn och barn. Ett litet barn behöver känna sig exklusivt i förhållande till omvärlden, inklusive föräldrarna. "Vilken tur att ni fick just mig!". Annars kan personlighetsutvecklingen skadas.
ReplyDeleteAnledningen till att många barn (som vi kan se idag) är så fruktansvärt "krävande" och svåra att tillfredsställa, tror jag inte beror på någon specifik defekt hos dem själva, utan det beror i själva verket på att föräldrar idag ofta själva är omogna och dessutom har allt mindre tid att utveckla en sund relation till sina barn. Dessutom bidrar media, reklam och vårt konsumtionssamhälle starkt till att uppmuntra barn att kräva materiell sinnesnjutning som ett sätt att känna livsmening.