English: Today Mikael ommented on my post "Daredevil?" from last week. The comment says the following:
"Can you really say that sucide has something to do with courage, and call it admirable? And equate it with grafitti vandals, firemen, suicide bombers (bad timing!) and drunken drivers? I'm afraid I don't catch anything about this post."
My definition of courage is readiness to do something that might (or undoubtedly will) cause you mental or physical pain. Courage is exhibited all down from the most destructive levels and up to the most noble. It takes courage to put a gun to one's head and pull the trigger (destructive) and it takes courage to run into a burning house to save someone (noble).
I see a theme of courage but do not equate the actions. Thus I divided different expressions of courage into groups, divided in sections. I started from the most destructive and ignorant, suicide. There you can also divisions of more or less noble, depending on the motive.
Not as destructive, but still unnecessarily risky is the search for extreme sensations. Then you don't want to die, but dance on the edge between birth and death. Sometimes for somewhat more noble motives than mere pleasure.
Risky but noble is to save others in dangerous situations.
Risky in an often more subtle way is to stand up for ideals or for who you are.
But after all, we are most interested in loving relationships. What is the value of life without that? To approach someone you have fallen in love with thus involves the highest risk, the possibility that you will be turned down.
All these examples are mundane, whether destructive or noble, but courage in itself is admirable. It has a very high potential when directed towards surrendering to God's will. Why so? Is God dangerous? No, but it includes giving up your pride, your notion that you would be the cause of anything. That you would be the creator, maintainer or destroyer of anything. You would have to give up the notion that the world around you exist for your enjoyment, and realize that everything is by God and for God. This is a bitter pill, but it will cause you to transform by true love.
About the bad timing in mentioning sucide bombing, I don't agree. I think it's good to bring up examples of current interest. To be here and now...
Svenska: Idag kommentade Mikael på mitt inlägg "Våghals?" från förra veckan. Kommentaren lyder som följer:
"Kan man verkligen säga att självmord har med mod att göra, och kalla det beundransvärt? Och jämställa det med klottervandaler, brandmän, självmordsbombare (dålig timing!) och rattfyllerister? Jag fattar tyvärr ingenting av det här inlägget."
Min definition av mod är beredskap att göra något som kan (eller tvivellöst kommer att) orsaka dig psykisk eller fysisk smärta. Mod uppvisas ned från de mest destruktiva nivåer och upp till de mest ädla. Det krävs mod för att sätta en pistol mot tinningen och trycka av (destruktivt) och det krävs mod för att springa in i ett brinnande hus och rädda någon som håller på att brinna inne (ädelt).
Jag ser en röd tråd av mod men likställer inte handlingarna. Därmed delade jag in olika uttryck av mod i grupper, styckeindelat. Jag började med det mest destruktiva och okunniga, självmord. Även där kan man göra en indelning i mer eller mindre nobelt, beroende på motivet.
Inte fullt så destruktivt, men fortfarande onödigt riskfyllt är sökandet efter extrema kickar. Här vill man inte dö, men dansa på gränsen mellan liv och död. Ibland för något ädlare motiv än bara njutningen.
Riskfyllt men ädelt är att rädda andra i farliga situationer.
Riskfyllt på ett ofta mer subtilt plan är att stå upp för ideal eller för vem man är.
Men slutligen är vi mest intresserade av kärleksfulla relationer. Vad är livet värt utan det? Att närma sig någon man blivit kär i innebär den största risken, möjligheten att bli nekad.
Alla dessa exempel är mondäna, vare sig destruktiva eller ädla, men mod i sig är beundransvärt. Det har en väldigt hög potential när det används i att överlåta sig åt Guds vilja. Varför krävs det mod för det? Är Gud farlig? Nej, men det innebär att du ger upp din stolthet, alltså din uppfattning om att du skulle vara grunden till något. Att du skulle vara skaparen, upprätthållaren eller förstöraren av något. Det innebär att du överger upfattningen att världen omkring dig existerar för din njutning, och inse att allt är av Gud och för Gud. Detta är ett bittert piller, men i detta kommer du att slukas av sann kärlek.
Att det skulle vara dålig timing att nämna självmordsbombare håller jag inte med om. Jag tycker det är bra att ta upp exempel som ligger i tiden. Att vara här och nu...
God, in Her/His innermost form of beauty, Sri Sri Radha Krishna.
Gud i sin innersta form av skönhet, Sri Sri Radha Krishna.
//Shyamananda das
.
Tack för innebördsförklaringen! Nu är det lättare att förstå hur du tänkte till att börja med.
ReplyDelete