SV: Det förra blogginlägget kanske kändes lite hopplöst och mörkt, så nu belyser vi det hela på ett annat sätt. Jag avslutade förra bloggen med en fråga; "Vad är då kärlek?" Det var tänkt att bli dagens blogg. Låt mig få använda mikael sjödins belysande kommentar som stöd:
ENG: The last blog maybe felt hopeless and dark so now we take another direction in the matter. I finished the last blog with a question: "what is love?". That was supposed to be the blog today. Let me use one comment i got on the last blog as a starter:
"The sexual impuls is not in it self rejectable. Krishna says in the Bhagavad Gita that He is that sexlife that is in accordance with the religious principles. What this boils down to is up to the idividuals common sense"
So then it´s not completly hopeless! =) Our organs do actually fulfill certain functions and it cannot be wrong to use them for what they are meant, like in this case; to progenate children. it's a divine and mystical action; inviting a soul to come and take shelter under our protection and we sign that we will take care 100% fot the wellbeing of this soul for atleast 20 years, in many cases that stretches further...
In Veda it is described that the purest love, next after love of god, in this material world is the love between a parent (most commonly the mother) and her child. The mother is completly dedicated to the little ego-ball that wants to constantly be in the center and she is there for the child 24hours! She is not paid for it. she gets nothing in return from the child, except from screaming and poop (gets worse in the teenage). Woah, that sounds dark, is it really like that? No, probably no mother would agree. The whole life gets a meaning, somthing to live for. So what is this love in this case? Is it some tinkling feeling in the stomach? No, the mother cannot just sit idly and feel love, she must act, she has to give of her time and energy; changing daipers, nagging about wearing enough clothes, cooking, singing, talking, playing, finding good ecologic vegetarian childfood etc etc...
So regardless if you are a mother or something else, something more is needed. A mother maybe gives everything to her child for 20 years and then the child overdoses and leaves the mother in complete misery. The child was a temporary refuge, it´s not fair to the child to expect that he/she shall always fulfill our life, tha child want to grow up and get his/her own life.
The family is like a blooming forest with fresh water and fruits, but according to the laws of nature everything has to vanish just like when the seasons are shifting.
We have alot of love, but it is misdirected, it gets stuck in ONE family, in ONE country, MY cat. If we instead directs our love inwards to the Person that makes our heart beat for whatever we wish and who waits for us to reciprocate with his love, then our Love will reach its climax. And it is not possible if we don´t behave in this world and take care of each other, its strange to speak about love while eating someone who didn´t want to be killed and eaten.
If you water the root of a tree you water all parts of the tree. So if we direct our love towards our origin this love will be spread towards all living beings, all souls. That is what we call the universal love, not that you only love god and don´t give a damn about the others. My spiritual master Swami B. A. Paramadvaiti has written a manifest for this love. read it here...
In everyone there is a tendency towards perfection. So this incompletness (because who can live up to the above mentioned standard?) gives room for Sri Guru. There we can reach perfection i purpose, motive. Maybe not that we always can act and make things perfect, but from a truly humble Guru we can learn to always have a loving purpose behind our actions, and that makes the action perfect!
Some thought from my side. Please comment :)
Haribol! Tack för trevlig läsning och fortsättning på detta viktiga ämne.
ReplyDeleteDock tar jag mig nu friheten att komma dragande med mina egna "mörka och hopplösa" aspekter.
Du exemplifierar mamman som en hyvens kvinna som gör allt för sitt barn. Ja, och mycket riktigt är det också kvinnans kärlek till sitt barn som är den renaste, näst efter gudskärlek. Så borde det vara. Men ofta blir kvinnor mödrar av helt andra skäl, och beter sig allt annat än uppoffrande och kärleksfulla mot sina barn. Det är allt annat än ovanligt att kvinnor misshandlar och plågar sina barn på olika vis, både fysiskt, psykiskt och till och med sexuellt.
Som du skrivit tidigare är det ett stort problem med alla oönskade barn som ändå kommer till världen. Men i dagens blogg tycker jag du är lite ensidig när du skriver "En mamma kanske ger allt i 20 år och sen tar barnet en överdos och lämnar mamman i fullständig misär".
Min erfarenhet är tvärtom, att det är barn som farit illa under uppväxten (pga kärlekslösa mammor) som blir utagerande på olika vis; psykiskt sjuka, kriminella eller missbrukare osv. Jag har svårt att se detta som ett svek mot en mamma som "gjort allt under 20 år".
I själva verket är det sexmissbruk som vi kan se idag, ett direkt resultat av människors (vuxna barns) sätt att ersätta sin förtvivlade avsaknad av kärlek i hemmet under barndomen. Barn som har blivit exploaterade lär sig att exploatera andra, och även sig själva, om så bara för att få en gnutta tillfredsställelse - den tillfredsställelse i form av kärlek som de förnekades under den tid då de mest behövde den - barndomen. Och när dessa människor själva skaffar barn, går misären i arv, generation efter generation.
Som du skriver, kan vi inte förvänta oss att se ett Krishnamedvetet samhälle, där föräldrar skaffar barn utifrån någon högre andlig förståelse. Men vi får aldrig glömma denna viktiga sak, vem vi än predikar till, att många av de människor vi ser i samhället, som är rotlösa, som begår avskyvärda handlingar, faktiskt själva är offer för liknande ting. Vi kan dock hjälpa till att bryta den kedjan genom att ösa Gurus och Krishnas nåd över just dessa människor.
Hare Krishna!
ReplyDeleteVarför detta fokus på kvinnan och modern? Står det förklarat i veda att moderns kärlek till barnet är renast näst efter kärleken till Bhagavan?
På vilken plats i ordningen kommer då faderns kärlek till barnet?
När försvann bilden av eviga jivas istället för temporära kroppar vars huvudsakliga skillnad är könsorganen?
Jag förstår att det inte var bloggens poäng men jag kände att det sexistiska ställningstagandet får debatten en aning snedvriden.
Det kanske inte spelar någon roll för er, men jag skulle gärna se att debatten fortsatt behandlade "föräldern" då fäder också har likadana bevisade förmågor att plåga sina barn.
till johan...
ReplyDelete"Står det förklarat i veda att moderns kärlek till barnet är renast näst efter kärleken till Bhagavan?"
- ja, iaf i denna materiella värld. I mitt liv har jag en erfarenhet av att mödrar, till mina vänner och min egen och många andra jag sett, har en mer detaljerad omtanke än fadern (när man är på väg ut i vinterkylan hör man nästan uteslutande mammans röst; har du halsduk på dig nu?)(än idag =) ). Uppenbarligen har vi alla olika upplevelser kring dessa ämnen vilket bevisar att de är högst relativa. Något som man kan kalla för en dogm. Inte en absolut sanning. Men vissa dogmer kan behövas ibland, som t.ex att det är bra att stiga upp tidigt på morgonen och meditera.
"Love is details" - brukar min Guru säga.
Inte så att fadern inte har nån kärlek =) Nej, den är väl på ett annat plan bara. Men själen är densamma. Jämlikheten når sin klimax i relationen till gud.
"När försvann bilden av eviga jivas istället för temporära kroppar vars huvudsakliga skillnad är könsorganen? "
- Försvann den? Syftet med inlägget var bara att försöka reda ut skillnaden mellan lusta och kärlek. Bilden kan ju finnas kvar även om man relaterar till fenomen i den här materiella världen. Och just själva begreppsutredningens syfte är att vi ska lära oss vad kärlek är och hur vi ska rikta den så att vi kan få riktig förverkligad kunskap och förstå att vi är själen i kroppen. Inte förrän då kommer vi kunna agera jämlikt. Innan dess är jämlikhet bara en fantasi.
till mikael...
ReplyDeleteNu snurrar det i mitt huvud, för jag förstår inte riktigt vad som var fel.
"Du exemplifierar mamman som en hyvens kvinna som gör allt för sitt barn"
Det jag rör mig med i detta fallet är dogmer. Hela mahabharata rör sig med dogmer, det är en "transcendental såp-opera", men de pekar mot nåt annat. På samma sätt som vi kan se visdom i mahabharata ber jag dig försöka se syftet med mitt inlägg, för jag borde ju rimligtvis inte skriva nåt här om inte syftet hade samklang med veda.
Det du tar upp rör så många andra ämnen som också behöver belysas och det är svårt att täcka alla olika aspekter i ett inlägg så du får ursäkta om jag verkade "ensidig".
Jag ser din poäng om att sexberoendet kommer ur en kärlekslös uppväxt, mem jag känner också flera som är väldigt kärleksfulla och harmoniska fast de kommer från en helvetisk bakgrund.
Så återigen bevisas det att dessa är dogmer.
"Omgivningen är perfekt, det enda problemet är vårt ego"
- Srila Sridhar Maharaj
Till Johan: Ja, det kan lika gärna vara fadern som plågar sitt barn respektrive älskar det. Men när det gäller den instinktiva, osjälviska kärleken till sitt barn, så brukar man vanligen tala om moderskärleken specifikt när man jämför med orsakslös andlig kärlek till Gud.
ReplyDeleteTill Vasudeva: Du missförstod min punkt eller så förklarade jag dåligt. Det är inget fel på ditt inlägg, jag ville bara tillfoga några saker. Precis som du säger, att man kan vara kärleksfull trots en svår bakgrund. Men i ditt inlägg framkom inte riktigt att en (i detta fall) mamma även kan vara annat än kärleksfull och uppoffrande, trots att hon rent konstitutionellt må vara utrustad med en uttalad tillgivenhet för sitt barn. Det var bara det jag vill tillägga.
Hare Krishna,
ReplyDeleteDet här var en intressant diskussion! Jag vet inte om jag har så mycket att tillföra men i alla fall: Nu är ju den materiella världen sådan funtad att mesta går galet här, så även familjeförhållanden. Poängen med ren kärlek är ju att den är en kärlek och tjänst som utförs utan tanke på någon belöning. I de flesta fall är s k kärlek i denna värld bara frågan om lusta, dvs man "älskar" så länge föremålet för kärleken återgäldar med den förväntade sinnesnjutningen. Uteblir belöningen så tar kärleken slut. Alltså ligger det ofta egennyttiga motiv bakom vänskap, äktenskap och kanske t om föräldraskap, som väl ändå anses vara den starkaste kärleken. Nu menar jag inte att de flesta medvetet försöker utnyttja varandra, vår själviskhet kan ofta vara undermedveten och såpass subtil att vi inte själva är medvetna om den.
Tyvärr så är det svårt att undvika en viss pessimism i sådana här frågor. Det här vet förstås redan alla som läser det här, men man måste komma ihåg att den materiella världen och alla våra förhållanden här inte är något annat än en karikatyr av den andliga världen. Jag tror att den som förväntar sig ren kärlek här bara kommer att bli besviken.
I det vediska samhället byggdes inte människornas förhållanden till varandra så mycket på vår ofta rätt sentimentala uppfattning av vad kärlek är, utan på en stark pliktkänsla. Ordet plikt låter förstås trist, men jag tror den är underskattad. Det är en känslan av ömsesidiga skyldigheter som håller mänskliga förhållanden samman, inte förhoppningar om självisk belöning.