Sunday, January 30, 2011

The effulgent Maharaj / Den skinande Maharajan



English: Yesterday we had visit from the effulgent Maharaj Sridhara. He gave a lecture in the saturday feast and then we had an uproarious kirtan potent to tear down the building.

Maharaj just came back from India where he had brought a group of 63 catholics to visit Vrindavan and other holy places. It was a very successful journey making a deep impact on the travellers. Some became attached and wanted to stay in Vrindavan.

Svenska: Igår hade vi besök av den skinande Maharajan Sridhara. Han gav lektion på lördagsfesten och sedan hade vi en eruptiv kirtan med kraft nog att riva byggnaden.

Maharaj kom precis tillbaka från Indien dit han hade tagit en grupp på 63 katoliker för att besök Vrindavan och andra heliga platser. Det var en lyckad resa och gjorde ett djupt intryck på resenärerna. Några blev fästa och ville stanna i Vrindavan.
.

Friday, January 28, 2011

Another 81'er / Ännu en 81'a



English: 30 today... Ki jay!

Just as last week's birthday child this 81'er is also multi-talented. Webdesigner, dressmaker, yoga teacher, raw food cake assembler, travelling guide, DJ, cook etc.

So, halfway to 60, hang in there! :)

Svenska: 30 ida'... Hurra hurra hurra!

Precis som förra veckans födelsedagsbarn har även denna 81'a många talanger. Webdesigner, yogalärare, sömmerska, råkosttårtsammansättare, reseledare, DJ, kock etc.

Så, halvvägs till 60, häng i bara! :)
.

Tuesday, January 25, 2011

Monday, January 24, 2011

Guilt / Skuld


Gopananda das

English: Thoughts from Gopananda das, and comments from me (Shyamananda das) below.

--------------------------------------------------------
--------------------------------------------------------

I had a fruitful discussion with my godcousin Vasudeva Das the other day and one of the things we discussed was guilt. And I thought I could as well write a little bit about it.

Guilt, guilt, guilt, over and over again. Who are these Mr. and Mrs. Guilt?

As a believer it easily happens that one doesn't feel satisfied with one's religious practice. Are you like that? I was one of those who accuse themselves, "I'm not chanting enough, not reading enough, don't see devotees often enough". These thoughts attracted Mr. and Mrs. Guilt to come and visit me. They didn't really think that I was a good example and couldn't even see me as a believer at all since there were monks who barely sleep at night and dedicate their whole lives to Krishna. Was I inferior to them? Mr. and Mrs. Guilt nodded and caught me in their claws.

Isn't the guilt befitting rather when speak bad about or are mean towards other devotees, regardless of religion or institution? One of the absolute teachings I get as a believer when i read the Bhagavad-gita is to "never offend a devotee". Here is where Mr. and Mrs. Guilt should be ready to interfere. Otherwise Mr. and Mrs. Guilt are enemies of Krishna, because they harm Krishna's beloved devotees. Krishna wants, according to my understanding, that we shall find the solution for the Mr. and Mrs. Guilt problem in our religious practice.

I believe that breaking free from Mr. and Mrs. Guilt is nothing but positive for your daily life. Then you open up for seeing Krishna in a new way, your relationship to Krishna built on guilt is changed into what Krishna is really about: love, caring, friendship, joy and happiness. I mean that you cannot fully experience these feelings when your relationship to God is built on guilt rather than natural attraction and pure love.

Hare Krishna
//Gopananda das



Svenska: Tankar från Gopananda das, med kommentar från mig (Shyamananda das) nedan.

--------------------------------------------------------
--------------------------------------------------------

Jag hade ett givande samtal med min Käre Gudkusin Vasudeva Das häromdagen och en av de saker vi diskuterade var skuld. Och jag tänkte att jag kunde ju lika gärna skriva lite om det.

Skuld och åter denna skuld men vilka är dessa Herr och Fru Skuld?

Som troende är det lätt att aldrig känna sig nöjd med sin religiösa praxis. Är du sådan? Jag var en av de som klandrar sig själva: "Åh, jag chantar inte tillräckligt, jag läser inte tillräckligt, jag träffar inte hängivna ofta nog." Dessa tankar gjorde att jag fick besök av Herr och Fru Skuld som tyckte att jag inte direkt var ett föredöme eller ens kunde se mig som en troende eftersom det fanns munkar som knappt sover om dagarna och hänger hela sina liv åt Krishna. Är jag sämre än de? Herr och Fru Skuld nickade samtidigt som deras klor tog tag i mig.

Hör inte skulden hemma hos oss som troende snarare då vi snackar skit eller är elaka mot andra hängivna oavsett vad de har för religion eller organisation? En av de absoluta lärdomar som jag som troende får då jag läser Bhagavad Gita är ”kränk aldrig en hängiven”. Där borde Herr och Fru Skuld vara beredda att ingripa. Herr och Fru Skuld är annars fiender till Krishna eftersom de sårar Krishnas älskade hängivna. Krishna vill, som jag förstått det, att vi ska hitta lösningen på problemet med Herr och Fru Skuld i vår religiösa praxis.

Jag tror att då man gör sig fri från Herr och Fru Skuld har man bara att vinna i sin vardag. Då öppnar man upp för att se Krishna på ett annat sätt, ens förhållande till Krishna byggt på skuld byts ut till det som Krishna handlar om: kärlek, omtanke, vänskap, glädje och lycka. Jag menar att du aldrig fullt ut kan känna dessa känslor då du har en relation till Gud byggd på skuld istället för naturlig dragning och ren kärlek.

Hare Krishna
//Gopananda das



---------------------------------------------------------

Comment.

Eng: My Gurumaharaj once gave a lecture about "devotional olympics". We always want to compare and compete, and we bring this mentality into our spiritual practice as well, where it really doesn't belong. We should chant our rounds, but at the same time remember that Krishna is not an accountant of rounds. He is the relisher of our sincerity. Pure love will not come cheaply. We cannot sit around and wait for inspiration to chant. We have to be determined and chant, praying for becoming instruments of God's love.

Guilt also have a place, as Gopananda says. One way to see it positively is to be thankful. Because if we wouldn't feel the guilt, we maybe wouldn't notice that we're on the wrong track. Pain is a sign that something is wrong, so pain in itself is not bad. We simply have to find a solution, and not pity ourselves.

Haribol!

//Shyamananda das

Sve: Min Gurumaharaj gav för några år sedan en lektion om "hängiven olympiad". Vi vill alltid jämföra och tävla, och denna mentalitet bär vi med oss även i vårt andliga utövande, där det verkligen inte hör hemma. Vi bör chanta våra varv på radbanden, men samtidigt komma ihåg att Krishna inte är någon varvräknare. Han är njutaren av vår uppriktighet. Ren kärlek kommer inte billigt. Vi kan inte bara sitta och vänta på inspiration att chanta. Vi måste vara beslutsamma och chanta, och be om att få bli instrument för Guds kärlek.

Skuld har också en plats, som Gopananda säger. Ett sätt att se positivt på det är att vara tacksam. För om vi inte hade känt skulden hade vi kanske inte märkt att vi var på fel spår. Smärta är ett tecken på att något är fel, så smärta i sig är inget dåligt. Vi måste helt enkelt finna en lösning, och inte tycka synd om oss själva.

Haribol!

//Shyamananda das
.

Sunday, January 23, 2011

Turning things around / Att vända på saker



English: A call to you who read books like "The secret" and it's sequel "The power":

Don't ask what the universe can do for you, ask what you can do for the universe!

Svenska: En uppmaning till er som läser böcker i stil med "The secret" och dess uppföljare "The power":

Fråga inte vad universum kan göra för dig, fråga vad du kan göra för universum!
.

Friday, January 21, 2011

Thursday, January 20, 2011

A surge of tangible hope / En svallvåg av konkret hopp


Arci Devi Dasi

English: Today we publish an article by Arci Devi Dasi, mother and poet, from the Nimai gang. She has earlier blogged for the swedish national radio.

--------------------------------
--------------------------------

About choosing each moment.

At every second the chance of catching the eternity passes us by and with every step taking the choices lay by our feet, pointing the direction of where to go and what to do with the life that we are. Yet it is so easy for the most of us to just go with the whimsical flow of the senses, a ride that goes from now to then and everywhere else but to what is here and now. Because it is a bit of jungle this existence and particularly without a clear vision of what one wants with ones life. The obvious need of asking oneself of where to and what for gets overshadowed by the absence of values. Everyone of us have a natural attraction and strives for a life of fulfillment but when our lives are missing out on real goals that consist of a deep joy, we simply get confused. Desperately trying to find the happiness in quick fixes that lasts for moments, some days or in best cases for a couple of years. Simultaneously we posses the knowledge that nothing lasts, everything here has its time; the children grow up, the car gets rusty and your hair turns grey. So when we try to answer the question "where to and what for" with non-arbitrary answers, the hole within us grow because we know deep inside that we are totally lost.

To actively participate in one's life by seeing the possibilities of what is right now, choices that are beyond the everyday life choices of nonsense and that actually are essential in constructing the life, is also to take responsibility of the existence. It is easy to forget but the fact still remains that when one is letting the senses and the sentiment govern it is our own choice. We do not need to act along with our emotions, to feel frustration does not automatically mean that one should get frustrated. Instead one could see every moment as an excellent opportunity to choose with the whole of our heart to conquer happiness. Actively choose to be instruments of the eternal, sweet love with our beings and doings. With our movements through life create tender waves carrying the message of what is true; everything is always in its fullest perfection and there is nothing that is not there to show you where to and what for.

We have to conquer the consciousness of love at every moment, every day. The rest is just on the red herring.

//Arci



Svenska: Idag publicerar vi en artikel av Arci Devi Dasi, mamma och poet, från Nimaigänget. Hon har tidigare bloggat för Sveriges Radio.

--------------------------------
--------------------------------

Om att välja varje stund.

Vid varje sekund som drar oss förbi har vi chansen att fånga evigheten, med varje ögonblick ligger valen vid våra fötter som vägvisare på vart vi kan gå med oss själva och med det liv vi är. Dock flyter de flesta av oss alldeles för lätt med i sinnenas nyckfulla bergochdalbana som åker från då till sen och överallt annat förutom det som är här och nu. För det är ganska så snårigt att finnas till och särskilt utan att ha en klar vision om vad man vill med sin lilla, behjärtansvärda existens. Med avsaknad på verkliga livsideal blir självklarheten i att fråga sig om vägen skuggad av de bristsjukdomar som dess frånvaro leder till. Vi har en naturlig dragning till ett fullbordat liv, det är vad vi alla strävar efter men då våra liv saknar reella mål som innefattar en djupare lycka blir vi förvirrade. Desperat försöker vi klä lyckan i snabba lösningar som varar i en stund, några dagar eller i bästa fall i några år. Samtidigt vet vi att det finns ingenting som varar, allt här har sin tid; barnen växer upp, bilen rostar, håret grånar. Så när vi försöker svara på frågan om vägen med icke godtyckliga svar, växer hålet inom oss för att vi innerst inne vet att vi egentligen är helt vilse.

Att aktivt medverka i sitt varande genom att se vilka möjligheter det finns just nu, val som ligger bortom de vardagsmatiga låtsasvalen och som faktiskt är livets byggstenar, är också att ta ansvar över sitt liv. Det är lätt att glömma men faktum är att när man låter sig styras av sina sinnen och sentiment är det ett val som helt och hållet är upp till oss. Vi behöver inte agera utefter hur våra känslor reagerar på situationer vi ställs inför, att man känner ilska betyder inte att man behöver bli ilsk. Istället se varje stund som ypperligt tillfälle att få välja att med hela vårt hjärta erövra glädjen, aktivt välja vara instrument till den eviga, ljuva kärleken med våra varanden och göranden. Skapa med våra rörelser genom tillvaron ömma vågor via vilka vi kan sprida det som är sant; allt är alltid i sin fullaste perfektion och det finns inget som inte är där för att visa dig vägen.

Vi måste erövra kärleksmedvetandet varje stund, varje dag. Allt annat är bara villospår.

//Arci
.

Wednesday, January 19, 2011

Since '81 / Sedan '81


Makhanchor

English: The expert cook of the Nimai House, Makhanchor, is away for five weeks to get a driver's license. Vrooom! Tomorrow is his 30th birthday anniversary, so send your congratulations, people!

A few days ago he started a new blog: http://makhanchordas.wordpress.com/

This guy is multi-talented you know. You can also check out his photo pages:

http://www.haribol.se
http://www.bornsloppy.net


Photo by Makhanchor, bornsloppy.net

Svenska: Nimaihusets expertkock, Makhanchor, är iväg i fem veckor för att ta körkort. Vrooom! Imorgon fyller han 30, så skicka era gratulationer!

För några dagar sedan startade han en ny blogg: http://makhanchordas.wordpress.com/

Den här killen har många talanger, vet ni. Ni kan också kolla in hans foto-sidor:

http://www.haribol.se/
http://www.bornsloppy.net/
.

Tuesday, January 18, 2011

Monday, January 17, 2011

Have heart and be happy / Ha hjärta och var lycklig



English: We all have heart. But what do we have in our heart? To have and give heart means that we should know our heart. Usually such topics remain as an interesting thought while reading a selfhelp book, some wise advice we never really work with. Usually going to work or school and all such duties take over and we forget the real work, the work that will bring meaning to all other duties. Working with our own values and acknowledging our own strengths and weaknesses. And the daily work to remind ourselves that what we are actually working for is for being happy and making others happy, so why not be happy right now and make others happy right now?

To be able to be happy just like that requires according to my logic that we must have a clear idea of how well the values in our heart, be it personal or universal, go with our activities in the NOW. Many go to work to be able to maintain their family happiness but when they come home they are stressed and irritated and miss out to give love and peace to those whom they had set out to work for in the first place. This situation appears when one is not living in the NOW, meaning one is not conscious about the values within the heart. Then it doesnt matter how grand and beautiful the goal is that we are working for, we missed the road.

So the tip of the day is to make a map of your inner landscape. Ask yourself questions about the most meaningful in life and answer them, feel them, get them out of the shadows. And most important, don't answer what you think would be the best answer or most ideal to feel. Answer what you feel, even if it is not a completely spiritual and saintly feeling. Spit it out. Only by being 100% honest you will see the road. That's quite obvious.

Some suggestions for questions to ask yourself (the good old pen and paper works really good for this):

1. make a list of your top 30 values in life (or 100 if you are really serious, but not less than 30). (a value can be anything that you like, appreciate or love in life and in your own personality. For example life goals, ideals, qualities, talents, atmospheres, special kind of associations, activities, personal behaviour etc etc)

2. How do you interact with others, both new and old acquaintances? Alt. How do you interact with people you have a hard time of dealing with? Do you let your emotions control or are you handling the situation and acquintance respectfully?

3. What triggers unbalance in your life?

4. What triggers balance in your life?

5. How do you act when life feels unbalanced vs when you feel balanced?

6. When you do something you know is not good for neither you nor anyone else you go against your heart. What could be the cause for such a behaviour? How is your mental status and behaviour patterns in periods when you just don't have the energy to resist "babylon's" pressure?

7. List some people you know and think out what you could do for them individually. What could they need help with or what could you say to make their day more bright? Maybe just to give a gift?

So these are just examples of questions one can ask oneself. And always remember karate kid; "wax on, wax off", it is only hard work that will yield some result in this game. Don't expect results if you are not ready to really work with yourself everyday.

//Vasudeva d



Svenska: Vi har alla hjärta. Men vad har vi i hjärtat? För att ha och ge hjärta måste vi känna vårt hjärta. Oftast blir detta inte till mer än en intressant tanke under läsningen av en självhjälpsbok, ett klokt råd vi aldrig tar till oss och arbetar med. Vanligtvis tar arbete, skola och alla sådana plikter över och vi glömmer det verkliga arbetet, det som ger mening åt alla de andra plikterna. Arbetet med våra värderingar och erkännandet av egna starka sidor och svagheter. Och det dagliga arbetet att påminna oss själva om att det vi arbetar för är för att bli lyckliga och göra andra lyckliga, så varför inte vara lyckliga just nu och göra andra lyckliga just nu?

För att kunna bli lycklig bara sådär krävs enligt min logik att vi behöver ha klart för oss hur pass bra våra värderingar i hjärtat, vare sig personliga eller universella, går ihop med våra handlingar i NUET. Många går till jobbet för att kunna upprätthålla familjelyckan men när de kommer hem är de stressade och irriterade och missar att ge kärlek till de som de gick ut och jobbade för från första början. Denna situation infinner sig när man inte lever i NUET, vilket innebär att man inte är medveten om sitt hjärtas värderingar. Då spelar det ingen roll hur stora och vackra mål vi satt upp, vi har missat vägen.

Så dagens tips är att göra en karta över ditt inre landskap. Ställ frågor till dig själv om det som betyder mest i livet och besvara dem, känn dem, få ut dem ur skuggorna. Och viktigast av allt, svara inte vad du tycker skulle vara det bästa svaret eller det mest idealiska att känna. Svara vad du känner, även om det inte är en helt andlig och helgonlik känsla. Ut med det. Bara genom att vara 100% ärlig kan man se vägen. Det är ganska uppenbart.

Några förslag på frågar att ställa sig själv (gamla goa pennan och pappret fungerar jättebra för det här):

1. Gör en lista på dina 30 viktigaste värderingar i livet (100 om du är väldigt seriös, men minst 30). (en värdering kan vara vad som helst du gillar, uppskattar eller äslkar i livet och i din egen personlighet. Till exempel livsmål, ideal, kvaliteter, talanger, atmosfärer, speciella umgängen, aktiviteter, personligt uppförande etc.)


2. Hur vill du interagera med andra, både nya och gamla bekanta? Alt. Hur interagerar du med människor du har svårt för. Låter du dina känslor styra eller hanterar du situationen och den bekanta med respekt?

3. Vad orsakar obalans i ditt liv?

4. Vad orsakar balans i ditt liv?

5. Hur agerar du när livet känns obalanserat vs. när du känner dig balanserad?

6. När du gör något som du vet inte är bra varken för dig sjävl eller någon annan går du emot ditt hjärta. Vad skulle kunne vara orsaken till ett sådant beteende? Hur ser ditt mentala tillstånd beteendemönster ut under perioder då du bara inte kan stå emot "babylons" påtryckningar?

7. Lista några personer du känner och tänk ut vad du kan göra för dem individuellt. Vad kan de behöve hjälp med och vad skulle du kunna säga för att göra deras dag ljusare? Kanske bara ge en gåva.

Detta är bara några exempel på vad man kan fråga sig själv. Och kom alltid ihåg karate kid; "wax on, wax off", det är bara genom hårt jobb man uppnår resultat i den här leken. Vänta dig inga resultat om du inte är redo att arbeta med dig själv varje dag.

//Vasudeva d


.

Sunday, January 16, 2011

Bhagavan outfitting / Bhagavan-ekipering



English: Tulasi Maharani Mataji made a new dress for Nimai this week. If you think the photo is blurry, come and visit the temple to see more clearly. =)

Svenska: Tulasi Maharani Mataji sydde en ny dress åt Nimai i veckan. Om du tycker fotot är suddigt, kom och besök templet för att se klarare. =)
.

Saturday, January 15, 2011

Natives in the desert / Indianer i öknen



English:
Many of you probably know our mexican friends in the band Qüirio. Here is a video of some happenings from 2000 to 2002.

Svenska: Många av er känner säkert till våra mexikanska vänner i bandet Qüirio. Här är en video med ihopklippta händelser från 2000 till 2002.
.

Friday, January 14, 2011

With the heart as guide / Med hjärtat som vägvisare



English: Written by Gopananda Das. You know the author if you read the blog from wednesday last week (5th jan).

------------------------------
------------------------------

I had a duscussion the other day with my dear friend Bhakta Andre. We talked about how important it is for our faith to be experienced in the heart and not only in the head. In times when everything is to be interpreted and twisted around how do one keep and care for the feeling one has in the heart before Krishna? Each person with faith certainly have both successes and setbacks, but how to deal with the latter without getting burned out or lose one's interest. I was thinking to base this article on the heart since it's anyway one's heart that leads the way.

The first time I came into a temple my mind exclaimed: Wow, what is this? People were jumping around and someone walked with a flower in his hand that everyone touched and then their foreheads. I didn't really understand what was going on but I wasn't going to be a chicken so I did the same. I have had faith since childhood and really searched for a tradition and faith that would make my heart beat a little faster rather than slower. Owing to this visit a wondering was born and a natural wish to learn more. I had the luck to have gotten a friend who in a good way could present the tradition step by step. I think this is extra important since his kind of faith was something I hadn't experienced earlier. A person who is balanced and adjust his answers while you see the joy and the love for Krishna in his eyes. He harmonized the messages of the scriptures with the development of society which he still succeeds to do. I also got a clay statue from my friends who had been to India and I always kept it next to me on the bednight table (without knowing who it was). The next year I bought the whole set of Srimad Bhagavatam and started chanting continuously. The statue I had gotten the year before showed to be none other than Krishna himself playing his flute. Now when I think about it I realize how lucky I was that my friends gave me a statue of Krishna.

My journey has really been like a rollercoaster. I have had deep crises where I have sometimes not been able to chant or even read about Krishna for several weeks. But it's important to have these crises to in that way examine ones faith and refine it into pure gold. My setbacks made me view my faith in a whole new way. out of a sudden I could see a whole new depth within myself. Earlier I had always disparaged myself, thought that all the others in the tradition knew more than me and that I was nothing. Although it's good to approach a Guru and Krishna with a humble attitude it's not good to disparage oneself too much. I asked myself the question: How can I serve my Gurudeva according to my own capacity? This I thought about once and again and found my answer.

I sincerely hope that all people will "pan out" the gold in themselves and their faith. I have met people with faith who almost burn themselves out within a year. They want to read everything, get all initiations and jump to the last square of the board game (our faith is not a game although it's about to win and get home to Goloka Vrindavan). I also think that could have been one of those if it wasn't for the guidance that Mathuranatha das, now my godbrother, gave me. And this I didn't realize until afterwards when I really feel the love and longing for Krishna. I am happy for the friends I have and happy that I met the person who guided me to my dear Gurudeva and to the heart of Krishna.

Be well and Hare Krishna!
//Gopananda Das



Svenska: Skrivet av Gopananda Das. Ni känner till skribenten om ni läst bloggen från onsdagen förra veckan (5/1).

------------------------------
------------------------------

Jag hade en diskussion häromdagen med min käre vän Bhakta Andre. vi pratade om hur pass viktigt det är för vår tro att upplevas i hjärtat och inte bara med huvudet. I tider då allt ska tolkas och ”vridas” hur behåller man och vårdar man den känslan som man känner i hjärtat inför Krishna? Varje troende har sannerligen sina med- och motgångar, men hur klarar man av de senare utan att ”brännas ut” eller förlora sitt intresse? Jag tänkte utgå i denna artikel från hjärtat eftersom att det ändå är hjärtat som visar vägen.

Första gången jag kom in i ett tempel så utbrast jag i tanken: Wow, vad är detta? Folk hoppade omkring och någon gick med en blomma i handen som alla vidrörde och sedan sina pannor. Jag förstod inte riktigt vad de höll på med men tänkte att jag inte skulle vara sämre så jag gjorde samma sak. Jag har varit troende sedan barnsben och verkligen sökt efter en tradition och tro som fått hjärtat att bulta ett par extra slag snarare än färre. I och med detta besök väcktes en undran och en naturlig önskan att få veta mer. Jag hade turen att ha fått en vän som på ett bra sätt kunde presentera traditionen stegvis. Jag tror att detta är extra viktigt eftersom hans sätt att tro var någonting jag inte upplevt tidigare. En person som är balanserad och avväger sina svar samtidigt som man ser glädjen och kärleken till Krishna i hans ögon. Han harmoniserade skrifternas budskap med samhällsutveckligen vilket han än idag lyckas med. Jag fick också en lerstaty av mina kompisar som varit i Indien och jag hade den alltid bredvid mig på nattduksbordet (utan att veta vem det var). Året efter köpte jag hela Srimad Bhagvatam och började chanta kontinuerligt. Statyn som jag hade bredvid på nattduksbordet under mitt första år visade sig vara ingen mindre än Krishna själv spelandes på sin flöjt. Nu när jag tänker på det så inser jag hur lyckosam jag har varit då mina vänner gav mig en staty av Krishna.

Min resa har verkligen varit som en bergodalbana. Jag har haft djupa kriser där jag ibland inte kunnat chanta eller ens läsa om Krishna på flera veckor. Men det är viktigt att ha dessa kriser för att på så sätt rannsaka sitt troende och förädla det till rent guld. Mina motgångar fick mig att se mitt troende på ett helt nytt sätt. Helt plötsligt kunde jag se ett helt nytt djup i mig själv. Jag hade tidigare alltid nedvärderat mig själv, tänkt att alla andra inom traditionen visste mer än jag och att jag var ingenting. Även om det är bra att närma sig en Guru och Krishna med en ödmjuk profil så är det inte bra att nedvärdera sig själv för mycket. Jag ställde mig frågan: Hur kan jag tjäna min Gurudeva utifrån min egen förmåga? Detta tänkte jag i omgångar på och fann mitt svar.

Jag hoppas innerligen att alla människor ”vaskar” fram guldet i sig själva och i sitt troende. Jag har mött troende som bränner sönder sig själva nästan inom ett år. De vill läsa allt, ta alla initieringar och hoppa till sista rutan på spelplanen direkt (vår tro är förvisso inget spel även om det handlar om att vinna och komma hem till Goloka Vrindavan). Jag tror också att jag skulle kunna ha varit en av dessa om det inte vore för den vägledning som min numera gudbror Mathuranatha das gav mig. Och detta inser man först i efterhand då man verkligen känner kärleken och längtan till Krishna. Jag är glad för de vänner jag har samt glad att jag träffade personen som visade vägen till min kära Gurudeva och vägen till Krishnas hjärta.

Må Gott och Hare Krishna!
//Gopananda Das


.

Cosy goodness / Mysig godhet


English: Maha Hari has been working hard to cosify the Sattva restaurant. He has built a hall to keep out the cold (or keep the heat inside?), painted the walls in deep red and put up a gold colored list.

Svenska: Maha Hari har arbetat hårt för att mysifiera Sattva-restaurangen. Han har byggt en farstu för att hålla ute kylan (eller hålla inne värmen?), målat väggarna i mörkrött och satt upp en guldfärgad list.




Eng: Karuna-mayi is painting vegetable-paintings to put up there.

Sve: Karuna-mayi målar grönsakstavlor att sätta upp där.
.

Thursday, January 13, 2011

Nitya



English:
There are tons of kirtans with Aindra Prabhu on youtube. I chose this one because of the unique painting. Last year Aindra passed on towards the spiritual world.

Svenska: Det finns tonvis av Aindra Prabhus kirtans på youtube. Jag valde denna på grund av den unika målningen. I fjol gick Aindra bort mot den andliga världen.
.

Wednesday, January 12, 2011

The zimmer wheel of samsara, part 3 / Samsaras rullatorhjul, del 3



English: Another chapter from our secret correspondent in the world of old-age care, alias Geoffrey Crueger.

(Part 1 and 2 were posted on 15th oct and 27th nov, last year).

Part 3: Prakriti and home-help service. (Prakriti, sanskrit word for material nature)

My work often graces me to associate with death. An association where I can see it and its shadows from different angles. By shadows I refer to the unspoken that is often manifested as a kind of dejectedness, anguish or a relative who oppresses or waits for his life's companion's stage of decomposition leading to the soul's and subtle body's decision to move on from the body that is no longer a suitable dwelling. By angles I refer to the relation to or philosophy concerning death.

In this existence there are some facts that we inevitably experience. Birth, sustenance and death. This are necessary musts in this cycle of ever-change. Our approaches to this fact differ radically between individuals and cultures. My most interesting experience of death was in Varanasi, a sacred city in India that is considered especially auspicious to be cremated in and also to die in. In Varanasi poor and sick go around begging alms to finance wood being taken from the holy banyan tree that will later be used for their own cremation. Families singing mantras, carrying bodies. These bodies are burned in public on the banks of the Ganges only about 30 metres away from tea and sweets stands, people hanging out together and a youngster playing games on his cellphone. With this I want to say that just as sometimes unplanned and most often celebrated births are a natural part of our cycle so is also the abandoning of an incompetent body. And this is accepted as a natural element of life. I don't mean to say that the people in India don't grief their relatives when they leave. But the acceptance of that this will happen and that all they love will be taken away from them is effulgent.

Doing my duty at work I see a vast resistance and a way to relate to our natural cycle that reveals how the understanding of our transient nature has been lost. I often hear elders say they wish it's over soon and that they are done, a prayer that it soon shall be time to go on. Science work at great speed to produce cures for all afflictions and to prolong the sustenance part of this cycle's trinity. I treat people who are more like vegetables than humans. These have no say in their dying condition. Diapers are changed, tube feeding, medical injections and a heavy struggle to sustain something that probably not longs for anything else than to check out. Forced by relatives who feed themselves the illusion that they will wake up and be clear in their minds again.

Who shall be sustained and why? When shall we capitulate to the nature that we sooner or later cannot escape? This philosophical question I leave you, the reader, to ponder upon.

That's it for now, thank you.



Svenska: Ett nytt kapitel från vår hemlige korrespondent i äldre-vårds-världen, alias Geoffrey Crueger.

(Del 1 och 2 postades 15 okt och 27 nov, förra året)

Del 3: Prakriti och hemtjänsten. (Prakriti, sanskritord för materiell natur)

Mitt arbete benådar mig ofta att umgås med döden. Ett umgänge där jag kan se den och dess skuggor från olika vinklar. Med skuggor syftar jag på det outtalade som ofta manifesteras i form av uppgivenhet eller ångest alternativt en anhörig som förtrycker eller väntar på sin livsväns stadie av föruttnelse som leder till att själen och subtilkroppen inte längre anser kroppen vara en lämplig boning. Med vinklar åsyftas relation till eller filosofi kring döden.

I denna existens finns några faktum som vi oundvikligen erfar. Födsel, uprätthållelse och död. Dessa är nödvändiga måsten i denna förgängliga cykel. Våra förhållningsätt till detta fakta skiljer sig radikalt från person till person och mellan olika kulturer. Min intressantaste erfarenhet kring döden var i Varanasi (en helig stad i Indien) där det anses extra lyckobringande att kremeras samt att dö. I Varanasi går fattiga och sjuka omkring och skramlar ihop pengar för att finansiera veden från det heliga banyanträdet som senare skall användas till deras egen kremering. Familjer sjungandes mantran, bärandes på kroppar. Dessa kroppar bränns offentligt på Ganges strand bara ett 30-tal meter ifrån testånd, sötsaksförsäljare, människor som sitter och umgås och en yngling som spelar spel på sin mobiltelefon. Med det vill jag säga att precis som ibland oplanerade och oftast firade födslar är en naturlig del i vår cykel så är också lämnandet av en kropp i odugligt skick detsamma. Och detta är godtaget som ett naturligt inslag i livet. Jag påstår inte alls att människorna i Indien inte sörjer sina kära när de lämnar. Men acceptansen av att detta kommer att ske och att allt de älskar kommer att tas ifrån dem lyser med sin närvaro.

I tjänstgörandet på mitt arbete ser jag ett utbrett motstånd och ett sätt att förhålla sig till vår naturliga cykel som vittnar om att förståelsen av vår förgängliga natur gått förlorad. Ofta hör jag gamla människor säga att de önskar det tar slut snart och att de gjort sitt, en bedjan att det snart skall vara dags att gå vidare. Forskningen arbetar med ett rivande tempo på att arbeta fram mediciner åt alla åkommor och förlänga uprätthållelsens del i denna cykels treenighet. Jag vårdar folk som mer liknar grönsaker än människor. Dessa har ingen talan i deras döende tilstånd. Det byts blöjor, det sondmatas, injiceras mediciner och stångas blodigt för att uprätthålla något som troligtvis inte vill något hellre än att checka ut. Tvingade av anhöriga som matar sig själva med illusionen om att de kommer vakna och bli klara i sina huvuden igen.

Vem skall uprätthållas och varför? När skall vi kapitulera för naturen som vi så småningom inte undkommer? Denna filosofiska fråga lämnar jag till dig som läser detta kapitel att ta en funderare på.

Tack för mig så länge.


.

Monday, January 10, 2011

Growing through challenge / Växa igenom utmaningar


Blueberry / Blåbär

English: The more we grow the bigger challenges we face, which in turn help us grow even more. Karuna-mayi, the smallster of Nimai House, just recently started eating food as it is before it turns into milk.

Svenska: Ju mer vi växer desto större utmaningar möter vi, vilket i sin tur hjälper oss att växa ännu mer. Karuna-mayi, Nimaihusets minsting, har just börjat äta mat som den är innan den förvandlats till mjölk.

.

Sunday, January 9, 2011

Rockstars, make way! / Bered väg, rockstjärnor!


Gurudeva & Ananda Reggae


English: Here we see an example of sacred space in the world of sound, as mentioned in yesterday's post. Here it is exemplified by Gurumaharaj himself. Yahoo! Tears of joy!

Svenska: Här ser vi ett exempel på heligt utrymme i ljudvärlden, omnämnt i gårdagens post. Här exemplifieras detta av Gurumaharaj själv. Yahoo! Glädjetårar!
.

Saturday, January 8, 2011

Sacred space / Heligt utrymme



English: Gurumaharaj Srila B.A. Paramadvaiti Swami is the spiritual teacher of the Nimai House inhabitants. According to the weather report a cloud of mercy will rain down upon Gothenburg in april. More about that later. Here comes a summary of an article he wrote on the topic "sacred space" last year:

Om Namo Bhagavate Vasudevaya

Sacred spaces are essential for our lives. Our sacred health depend on the care given to this. Mother Earth who is sustaining us and surrounding us with beauty is the first and foremost to be offered great respect. Seeds, soil and water have to be protected for our food to be secure. We need clean air. Our surrounding has to be clean and we need to wear clean clothes. Without discipline we will live in chaos. We need beauty and beauty is produced by plants. We need space for reflection, meditation and prayer. Otherwise we will be weak and unable to connect to the higher spheres. The sound landscape is important, too high decibel is contaminating. There are so many violations and invasions of our sacred space. We are constantly disturbed by impressions from media and advertisements.

Regardless of whether you see God as a higher power or as a person, space for God is important. We need to accept what we are and where we are, without comparing and competing with others. We must have space for self esteem. This comes when you understand the meaning of your life and you can reach that by good association. We need a source of knowledge. Eventhough we cannot know everything, if there is something we want to know, we have the right to. We need the sacred space for our doubts. Do not accept everything. If you have a doubt, then learn to express it. we have to preserve sacred knowledge and scriptures for coming generations. We have to respect the rights of all creatures. If our faith is not hurting anyone, no one should attack it. We need sacred space to fulfill our ideals.

There has to be sacred space for enjoying pleasure and maintain a family. We need transparency in relationships. There must be a space for living independently but also a space for monastic life. There must be space for the invalids; the sick, the blind and others. We need space for purification. Next is simple living and space for old age. We need a space to still feel important in the environment. The space where we can be sick and leave the body in peace. We need sacred space for growing old and preparing for death. This is very valuable. More than the hospital environment. Sacred space requires very much decision making. The space to die is also the space to live. As long as I want to live I should be allowed to live and love. Loving is essential. Love render me able to sacrifice myself for something. Loving is a substantial ingredient of our life.

Once you have understood the substance of this topic, you can continue this reflection on your own. Each of these topics could be elaborated on for months.

-Sriula Gurumaharaj Paramadvaiti



Svenska: Gurumaharaj Srila B.A. Paramadvaiti Swami är Nimaihus-invånarnas Guru. Enligt väderleksrapporten kommer det att regna nåd över Göteborg i april. Mer om det senare. Här kommer en sammanfattning av en artikel han skrev på ämnet "heligt utrymme" i fjol:

Om Namo Bhagavate Vasudevaya

Heligt utrymme är essentiellt vår våra liv. Vår heliga hälsa beror på den omsorg vi ger detta. Moder Jord som upprätthåller oss och omger oss med skönhet är den första och främsta vi bör visa stor respekt. Frön, jord, och vatten måste skyddas om vår mat ska vara säker. Vi behöver ren luft. Vår omgivning måste vara ren och vi behöver bära rena kläder. Utan disciplin kommer vi att leva i kaos. Vi behöver skönhet och skönhet skapas av växter. Vi behöver utrymme för reflektion, meditation och bön. Annars blir vi svaga och oförmögna att relatera med de högre sfärerna. Ljudlandskapet är viktigt, för hög decibel är förorenande. Det finns så många kränkningar mot och invasioner i vårt heliga heliga utrymme. Vi störs konstant av intryck från media och reklam.

Oavsett om du ser Gud som en högre kraft eller som en person är utrymme för Gud viktigt. Vi behöver utrymme att acceptera vad vi är och var vi är, utan att jämföra oss med och tävla med andra. Vi behöver utrymme för självförtroende. Det kommer när man förstår sitt livs mening, och det kan man göra genom gott umgänge. Vi behöver en kunskapskälla. Även om vi inte kan veta allt, om det är något vi vill veta, har vi rätt till det. Vi behöver heligt utrymme för våra tvivel. Acceptera inte allt. Om du har ett tvivel, lär dig att uttrycka det. Vi måste bevara helig kunskap och skrifter åt kommande generationer. Vi måste respektera alla varelsers rätt. Om vår tro inte skadar någon, borde ingen attackera den. Vi behöver heligt utrymme för att infria våra ideal.

Det måste finnas heligt utrymme för att njuta nöjen och försörja en familj. Vi behöver öppenhet i relationer. Det måste finnas utrymme att leva oberoende men också plats för klosterliv. Det måste finnas utrymme för de invalida; de sjuka, de blinda och andra. Vi behöver utrymme för renin. Sedan kommer enkelt leverne och utrymme för ålderdom. Vi behöver utrymme att fortfarande känna oss viktiga för omvärlden. Utrymme där man kan vara sjuk och lämna kroppen i fred. Vi behöver heligt utrymme för att bli gamla och förbereda oss på döden. Detta är väldigt viktigt. Mer än sjukhusmiljön. Heligt utrymme behöver väldigt mycket beslutsfattande. Utrymmet att dö i är också utrymmet att leva i. Så länge jag vill borde jag tillåtas att leva och älska. Att älska är essentiellt. Kärleken möjliggör mig att uppoffra mig själv för något. Att älska är en omfattande ingrediens i livet.

-Srila Gurumaharaj Paramadvaiti


.

Wednesday, January 5, 2011

To survive progress / Att överleva utveckling


Gopananda Das

English: Guest blog from Gopananda Das, initiated into the gaudiya vaishanva tradition by Srila Tripurari Maharaja in the summer of 2009. He lives in Örebro, where he studies philosophy among other things at the city's university.

---------------------------------------------

Friedrich Nietzsche wrote in his "Also spracht Zarathustra" that God is dead and that the people were the ones that had killed God. What did he mean by that and what can we learn from it?

Nietzsches day was in the late 19th century and the western society had gone through a dramatical change owing to the church's lessened influence on people in society. Now science was in the center and the beginning of the individually focused society we live in today. Man had chosen science before God and the church. In discussions on academic level concerning this statement one can discern three stages of development of the religion. And to explain this as pedagogically as possible I will line them up.

1. People were literalists. If scripture said something, that's how it was. (This was before the time of Nietzsche).
2. People interpreted scripture according to society's development and the environment. (For example, there are a lot of ways to look at why Jesus turned water into wine).
3. Are all the religions going to be mushed together/peter out?

As you can see, the third point is a speculations about what could happen to the world religions in the future. A relevant question that should be asked: How important is the tradition for this not to happen? And suppose that you consider the tradition important, how is the tradition to keep up without being merged with everything else in the future? The problem could be that if we are too progressive and pushing for the development of the tradition we might throw a spanner in the works. According to me we have to find a balance in the relationship between our tradition and the progressive development at large.

Feel free to share your thoughts on this post.
Interesting? Fun? Bad?

H to the B (To be progressive so to speak)


Nietzsche

Svenska: Gästblogg från Gopananda Das, invigdes i gaudiya vaishnava-traditionen av Srila Tripurari Maharaja sommaren 2009. Han bor i Örebro och studerar bl. a filosofi på stadens universitet.

--------------

Friedrich Nietzsche skrev i sin bok “Also sprach Zarathustra” att Gud är död och att människorna var de som dödat Gud. Vad menade han med det och vad kan vi lära oss av det?

Nietzsches storhetstid var i slutet av 1800-talet och samhället i väst hade genomgått en dramatisk förändring i och med kyrkans minskade inflytande över människor i samhället. Nu var det vetenskapen som stod i centrum och början på det individuellt fokuserade samhälle vi lever i idag. Människan hade valt vetenskapen framför Gud och kyrkan. I diskussioner som förts på akademisk nivå rörande detta uttalande kan man uttyda tre olika stadier av utveckling hos religionen. Och för att förklara detta så pedagogiskt som möjligt kommer jag rada upp dessa.

1. Människan var bokstavstroende. Stod det något i skrifterna var det så det var. (Detta var alltså innan Nietzsches tid).
2. Människan tolkade skrifterna utefter utvecklingen och omgivningen. (Det kan till exempel ses på en rad olika sätt varför Jesus gjorde vin utav vatten).
3. Kommer alla religioner att flyta ihop/rinna ut i sanden?

Som ni ser är den 3:e punkten spekulationer om vad som kan komma att hända med världsreligionerna i framtiden. En relevant fråga som bör ställas: Hur viktig är traditionen för att inte detta ska hända? Och anta att du anser att traditionen är viktig, hur ska då traditionen hänga med utan att flyta ihop med allt annat i framtiden? Problemet kan alltså bli att om vi är allt för progressiva och påtryckande på traditionens utveckling så kan vi sätta käppar i hjulet. Vi måste enligt mig hitta en balans i förhållandet mellan vår tradition och den progressiva utvecklingen i stort.

Kommentera gärna vad du tycker om detta inlägg.
Intressant? Roligt? Dåligt?

H to the B (För att vara progressiv så att säga)


..

Sunday, January 2, 2011

Ethical laziness / Etisk lathet



English: When we are ethically lazy we are sentimental and judge whimsically. That's already silly. But the sillyness reaches even higher levels when we try to come up with arguments for those nonsense standpoints. Especially when we contradict ourselves in doing so.

Like when someone says "Kick the homosexuals out of the country, homosexuality is a disease!". Should we then also kick the cancer patients out of the country?

Many meat-eaters go with the excuse "Well, animals also eat animals". And then when you tell them about the similarity between slaughter houses and nazi Germany concentration camps the answer is often "But hey, you can't compare animals to humans like that".

Srila Atulananda Acarya has said that we need to things to reach perfection of life. 1. To have a human body. 2. To not be lazy. Lazy here means lazy about becoming an instrument for the universal good.



Svenska: När vi är etiskt lata är vi sentimentala och dömer nyckfullt. Redan det är löjligt. Men löjligheten når högre nivåer när vi försöker komma på argument för dessa nonsens-ståndpunkter. Särskilt när vi motsäger oss själva i detta.

Som när någon säger "Sparka ut de homosexuella, homosexualitet är en sjukdom!". Ska vi sparka ut de cancersjuka också då?

Många kött-ätare kör med ursäkten "Djur äter ju också djur". Och sen när du berättar för dem om likheten mellan slakthus och nazi-Tysklands koncentrationsläger blir svaret ofta "Men hallå, man kan ju inte jämföra djur med människor på det sättet".

Srila Atulananda Acarya har sagt att man behöver två saker för att nå livets fulländning. 1. Att ha en mänsklig kropp. 2. Att inte vara lat. Med lat menas här att vara lat med att bli ett instrument för det universella goda.


Srila Atulananda Acarya
.